Cykelbränna

Detta fenomen har det pratats om länge i umgängeskretsarna, och för er som inte är insatta ska jag förklara.
Det första misstaget många gör är att likställa cykelbrännan med bonnabränna, både i utseende och anskaffning. Skillnaderna är dock flera. Bonnabränna får de som ständigt går omkring i t-shirt, gärna av olika längd. Avsaknad av besök på stranden eller i solariet p.g.a. ett smockat schema ute på åkrarna (eller någon annanstans) ger resultat bonnabränna. Den kännetacknas genom en markant brunare/rödare underarma än överarm, dock finns det ingen utmärkande linje där man kan säga: "Exakt där slutar brännan!" detta p.g.a. den varierande längden på tröjor, samt deras förmåga att flytta sig upp och ner på armen. Detta är vad jag har lidit av hittills.
Nu har det dock bliivt skillnad på det. Efter den senaste cykelturen i alldeles för varmt väder kan även jag skryta med detta. Det som utmärker cykkelbränna då, är att den pryder oftast armarna (och benen) på dem som ger sig ut för att plåga sig själva timmar i sträck med en sadel upp i röven, mjölksyra strömmande genom låren och solen gassande ovanifrån. Cykelbrännan tar formen av en väldigt rak linje, lite längre upp på armen, och detta kommer sig av att de flesta cykeltröjor är tajta och vägrar flytta på sig upp och ner. Dessutom verkar samtliga kortärmade cykeltröjor vara lika långa.
Min rumskompis Martin skrev för ett par veckor sedan ett inlägg om detta, och formulerade det som "Hellre bra än brun" eller "Hellre snabb än snygg". Då jag varken kan bli brun (jag blir röd) eller kan vänta mig att bli särskilt snabb inom en snar framtid, samt att mina motiv med träning är först och främst att gå ner i vikt, får jag väl hitta på någon annan klatschig allegori att använda.

"Hellre rosa än rund!"

Tillbaka i Sverige!

Äntligen, kan man gott och väl säga. Jag har varit iväg en vecka och seglat i Deutschland, och det har varit minst sagt slitsamt. Ni som känner mig kanske undrar hur det kan komma sig att jag längtar hem när jag varit iväg och hittat på det jag gillar mest? Förklaringen kommer lite senare, efter att jag berättat om alla de, inte så lyckosamma, saker som hänt mig senaste tiden.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.

Back on track!

Det kan man verkligen säga efter en minst sagt tråkig helg. Bestämde mig när jag kom hem från cykelturen i fredags att det var dags för lite vila. Jag hade trots allt tränat varje dag i sex dagar, ibland flera gånger om dagen. Vaknade på lördagen och inmundigade frukost. Sedan hände någonting jag aldrig varit med om tidigare. Skulle gå på muggen för att lägga ner en kabel eller två, så jag går in och sätter mig till rätta. När den första sjösatts sprider sig en enorm smärta från mitt anus och jag blir helt yr i huvudet. Det var inte så att den var enormt stor eller ngt sånt, vad det kan bero på kan jag bara spekulera i. Smärtan sprider sig till bröstkorgen, och i nästa stund ligger jag på golvet i badrummet utan en aning om hur jag hamnat där, med otroligt ont i huvudet. Om ni sett filmen American History X så kände jag mig lite som Derek när han ligger utslagen på duschgolvet i fängelset. Ögonen vidöppna utan att se någonting, då allt är helt suddigt. Jag frågar Martin när jag kommer ut om han märkte något konstigt. Han sa att han hört en duns, men trott den var inifrån mitt rum. Förklaring var alltså att jag trillat framlänges rakt ner på golvet med huvudet före. Det var väl bara tur att jag inte spräckte ögonbrynet. Vad jag vet är jag den ende i min bekantskapskrets som svimmat av att skita. Johansson säger att jag ligger högst upp på hans lista över hedervärda meriter. Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var så att kroppen var utmattad efter det program jag hållt i en veckas tid utan uppvärmningsfas. Jag kommer nog aldrig få veta vad som orsakade det.
Resten av lördagen var inte så intressant, Martin åkte hem till Norrköping ngn gång runt lunch, och jag kände mig hopplöst ensam. Ringde lite kompisar, men de flesta var iväg på annar håll. Kollade på film resten av dagen och gick sen och lade mig utan att kunna somna på grund av festen de hade nere på gården. Mina detektivfärdigheter sa mig att det troligtvis var någon som fyllde trettio, då det spelade musik från sent 80-tal till tidigt 2000-tal, och det sjöngs födelsedags-sånger. Söndagsdygnet tickade långsamt fram, och jag gick med min syster på visning borta på Ronnebygatan. Ingen höjdarlägenhet direkt. Vi gick hem och kollade på film med hennes kompis Sissa. Och så till titeln på dagens inlägg då. Imorse satta jag återigen cykelm mellan benen och gav mig ut tillsammans med Johansson. Kände mig lite spyfärdig (kan ha berott på chipspåsen jag tryckte i mig igår) så jag bestämde mig till slut för att det är också strykt nu. inte ens på söndagkvällar eller helger o.s.v. Det är möjligt att det kan komma att förtäras i framtiden, men jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig iom rimliga gränser isf. Känns iaf skönt att sadeln inte påverkar mig lika mycket längre, trots dryga timmens sykling. Fortfarande lite problem med ryggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det när min cykel kommer. Förhoppningsvis gör den det imorgon!

Ha det gött!

Ännu mer cykling!

När jag vaknade imorse gjorde det ondare än det brukar att kliva upp ur sängen. Jag har numera ett konstant avtryck av en cykelsadel i skrevet, och lite krämpor i ryggen från gårdagens vurpa. Mer om det lite senare. Sist sa jag ju att nya mottot är "Ät mindre, träna mer", och hittills har det funkat bra. Sen i söndags har det inte gått en hel dag utan träning, till största del på cykeln jag just nu lånar av Martin. I måndags cyklade jag till Rosenholm och Torskors, måste säga att jag är imponerad över hur det mesta sitter ihop. Fenomenet vilse känns inte längre lika troligt, när man vart man än sticker antingen kommer till ett ställe man känner igen eller åtminstone känner till.
På tisdagen gick rundan återigen ut mot Västra mark, och några varv avverkades innan jag styrde kosan hem igen. Men jag kände att jag hade mer kraft kvar i benen och beslöt mig för att "köra rundor" på Karlskronas öar tills jag blev trött. Med detta kommer vi då fram till gårdagen, som egentligen är det intressanta här. Har äntligen lyckats skrapa ihop någon annan att cykla ihop med, nämligen Marcus Johansson. Han kör en hybrid, så grus funkar för honom, men han föredrar landsväg. Jag tycker iofs att det roligaste är att bränna runt ute i skogen och sladda nerför backarna, men träning är ju träning. Han hade en najs runda på lite över fem mil, vilket är mer än jag cyklat hittills, så jag kittade upp cykeln med en sportlunch och en KitKat Chunky på sadelstolpen, och iväg brände vi. Han tyckte vi höll ett lite högt tempo, men jag ville inte ge mig. när man väl är ända borta i andra änden är det lättare att kötta på hemvägen. Mitt största hinder är den lite för lilla ramen på Martins cykel, som gör att jag får rätt ont i ryggen. Eftersom jag tyckt att det gjort riktigt ont att kliva av efter en timme skulle det här bli en utmaning. Det gick rätt så bra, och känns knappt av idag. Vi höll tempot uppe, och hade kommit halvvägs efter ungefär 50 minuter, vilket var en positiv överraskning. Jag åt upp sportlunchen och vi körde vidare. Hemvägen gick rätt bra, det märktes att han har större däck och fler kuggar på yttersta klingan än mig när han körde om efter att jag trampat ur, men å andra sidan tog jag ofta ikapp rätt mycket av det jag förlorat i nerförbackarna i uppförbackarna. Hade jag cyklat före hade jag inte cyklat så fort, men det blir lite lättare när man kan jaga ikapp någon. Vi närmade oss centrum igen, och kom ut vid bryggareberget. Jag tänkte köra över vägen och hoppa upp på motsatta trottoaren, men bakhjulet ville inte riktigt hänga med. Cykeln stannade, och jag fortsatte rakt ut. Som tur var flög jag tillräckligt långt för att slippa landa på asfalten, utan kom ut på gräset istället. Vid det här tillfället var jag glad att jag tränat fallteknik på judon i fyra år. Vissa saker sitter kvar i ryggmärgen länge. Jag fick ner ena armen i marken och använde den som en broms för överkroppen så jag slog en volt och landade på rygg. Lite skakig i benen reste jag mig upp och vi fortsatte hemfärden. Marcus kallade mig för en fara i trafiken, men jag tycker att det är helt ok att köra över om bilarna inte visar minsta tillstymmelse till att köra. Så det var vad jag gjorde.
Idag har vi hunnit segla, och jag har fått bekräftat att Artur ville sälja sin Gary Fisher Ziggurat till mig, så nu har man dessutom en egen cykel! Ännu bättre är att det är en lite större ram på den, så förhoppningsvis ska jag slippa ryggproblemen. Om de kvarstår ska jag inhandla en styrstam som är smått vinklad uppåt och på det sättet få en något rakare hållning.
Som några sista visdomsord vill jag bara säga att det finns inget som är onödigt att veta/kunna. Man kan när som helst få nytta av det man lärt sig. Som judorullningen jag lyckades genomföra i ett stressat läge, t ex. Eller som en vis man en gång sa till mig: "Det enda man inte har nytta av, är det man inte lär sig"

På återseende!

Träningssöndag!

Ja, det kan man verkligen kalla denna dagen, särskilt med mina mått mätt. Det hela började igår, när Martin och jag bestämde oss för att lägga LCHF på hyllan ett tag. Han för att det är mycket tävlingar i sommar, jag för att det inte verkar vara så stor skillnad efter det initiala. Nya förhållningen är: ät mindre, träna mer. Det har funkat i tretton timmar än så länge, vi får se hur det går. Söndagmorgonen grydde och jag åt frukost. Jag hade bestämt möte med Erik vid kvart i nio för att lira lite badminton. Det slutade fem-noll till mig, och jag fick chans att öva på min teknik inför kommande matcher med Martin. Han är ju trots allt bara två set från vinst i vår 35-setare nu. Ställningen är 16-4 till honom, så det ser ju inte så ljust ut i nuläget. Men vänta bara!
Jag har ju gått och tänkt på det här med cykling ett tag, Martin cyklar ju enormt mycket och Condrup ligger på mig om att jag också borde börja. Condrup cyklar ju landsväg, Martin kör båda. Valet för mig känns rätt enkelt, landsväg känns oerhört tråkigt, mtb tilltalar lite mer. Så när jag kom hem var Martin fortfarande inte hemma, men det förväntade jag mig inte heller, han skulle ju cykla Emmaboda ToR idag, totalt tretton mil. Så jag gick ner i källarn och hämtade hans vintercykel, som jag antog att det inte gjorde något om jag lånade. Sagt och gjort begav jag mig av mot västra mark för att avverka några varv på terrängbanan. När jag väl kom ut och började kötta i uppförbackarna märkte jag att kedjan hoppade av så fort man lade ordentlig belastning på trampan i ett visst läge. Ni vet så där som man måste göra i slutet av en uppförbacke när allt momentum man byggt upp innan börjar ta slut. Så kan jag ju inte ha det, så jag cyklade hem efter ett varv för att se om Martin kunde fixa det. När han kom hem käkade vi lunch och han tittade på cykeln. Vi slängde in lite tvätt och jag begav mig av igen. Totalt blev det 3 mil, hälften i terrängen och hälften var förflyttningen. Det kändes som två helt ok första pass. Förhoppningsvis blir det fler, vi får se hur jag känner när jag kommer hem från seglingen med Hoppet!
Kvällen har hittills bjudit på tortellini, gött att äta pasta igen(!), besök av modig och Svensson samt lite film (Family Guy varvat med Glee). Nu ska jag gå ner och tömma torktumlaren, och tids nog blir det bingen.

Släpp en fjärt så vi hörs!

Minneslucka...

Midsommar var det ja. Det hela började med en otroligt väl genomförd utflykt till Aspö för förtäring av midsommarlunch och diverse lekar. Maten var god, sällskapet gott och lekarna roliga. Det var alltifrån Pussa grodan till suga ärter och irländsk julafton. Mest imponerad av mig själv blev jag i den sista grenen, som gick ut på att flytta skor. 11 par skor låg huller om buller på en filt, en bit därifrån låg en annan filt. Uppdraget var att flytta skorna, en och en, till den andra filten och sortera dem i par. Om du flyttat en sko var du nästa gång tvungen att ta den skons maka, annars var det bara att vända och lämna tillbaka. För den som är snabb i huvudet kan man då räkna ut att man får springa 22 gånger fram och tillbaka, om man tar alla skor rätt. Rätt jobbigt. Det jag blev imponerad av då är att jag lyckades sluta som tvåa i grenen, bara efter min Martin. Det var bara en sekund ner till trean, men ändå. Tiden bara rann iväg och klockan sju tog vi färjan in till stan igen. Alla skingrades för att återses hemma hos Hultberg och Schoultz för grillning en timme senare. Martin och jag gick hem och packade med den maten och den spriten som skulle med. Och det var här det gick snett. Att jag aldrig lär mig att dricka med måtta. Kvällen går här över i ett enda sudd, som vanligt. Jag kan bara anta att det grillade köttet var gott och att sällskapet var trevligt. Dock var jag nog inte så trevlig tillbaka. Drick med måtta nästa gång är moralkakan i historien!

Hem, Ljuva Hem!

Ja, jag är tillbaka i Karlskrona igen. Ni förstår inte hur skönt jag tycker det är varje gång jag går genom Hoglands park efter att ha varit härifrån. Det känns verkligen som om det är här jag hör hemma och borde stanna ett bra tag till. Men det får framtiden avgöra. Vad har hänt sen sist då?
I tisdags kväll gick hela sjömansbesättning ut för att förtära en njutbar middag på Texas Longhorn Smokehouse på Östermalm i Stockholm. Vi satte budgeten från mässen till 300 kronor per person, men efter att ha kollat in priserna och insett att vi faktiskt utan problem hade råd med mer satte vi No Limits Texas Eat 'em! Baconinlindad oxfilé blev varmrätten och sen en tvåpersons-chokladkaka med smält choklad i mitten till efterrätt. Detta ackompanjerades med först en Anchor Steam och sen en pitcher Margaritas, och allting betalat av mässen. Ibland undrar man inte varför man har detta jobbet. Under middagen tog jag upp min senaste tanke, som handlar om oskuldhetens fenomen. Mer om det sen. Väl tillbaka på hotellet blev det lite odd (kortspel) och sen bingen. Det var ju trots allt arbetsdag dagen efter.
Morgonen grydde och jag var härligt utvilad. Frukostbuffé börjar bli rutin, men sen blev det packning, utcheckning och därefter avtropp mot Beckholmen.
Inte så mycket att göra denna dag heller, men den flöt på ganska fort. Innan jag visste ordet av satt vi på planet tillbaka mot Karlskrona och tittade på filmen "Till det som är vackert". Inte en dålig film, och verkligen ingen dussinfilm. Den innehöll det mesta; svärord, mozart, beethoven och Samuel Frölers hängpung. Allt som behövs för en lyckad film, med andra ord. Vi kom fram, gick ner till Vinga och började smida planer för midsommar. Efter det gick vi över till Fårösund för att göra ett besök på deras mässafton. Det hela blev dock lite av en voyeur-upplevelse, när det drog igång riktigt hettande diskussioner mellan besättningskamraterna i sit alkoholpåverkade tillstånd, och det är alltid roligt att höra på när det aldrig ger några konsekvenser för en själv. Sen hem, sova, och idag har jag vaknat hyfsat tidigt. Pappa kommer snart och hälsar på från Skåne för DC:s lövmarknadsbuffé. Först ska vi gå en runda på marinbasen så Pappa får se den.
Tillbaka till fenomenet med Oskuld då. När man hör ordet oskuld tänker man på en person som ännu inte gjort sin debut in i vuxenlivet, nämligen haft sex. Innan dess är man liten, oskyldig och ren. Men jag har börjat tänka på ordet "oskyldig". Är man oskyldig betyder det att man inte står i skuld till någon. För att då förlora sin oskuld måste man ta emot något från någon, behålla det och inte ge tillbaka det. Då kan jag tycka att man inte är oskuld längre. Till min tanke då. För känsliga läsare, strunta i resten av texten och kom tillbaka en annan dag. Det vanliga fallet är ju en man och en kvinna, med en kuk och en fitta. När själva penetrationen sker fyller mannen upp en tomhet hos kvinnan. Dra liknelsen med "Min plånbok är tom, kan du fylla den med lite pengar?" Person 2 ger Person 1 ett hundra kronor, och person blir skyldig, alltså inte längre oskuld. Dra det då vidare till sexscenen; Kvinnan säger till Mannen; "min fitta är tom, kan du fylla den med en kuk?" Mannen fyller upp tomheten och kvinnan står i skuld till honom, därför inte längre oskuld. Nu säger du säkert; "Men kvinnan återlämnar ju det hon lånat ganska omgående, och då inte längre skyldig någonting. Betänk då att vid oskyddat sex lämnar mannen kvar någonting, som han med största säkerhet inte får tillbaka. Det min frågeställning går ut på är: Får mannen någonting av kvinnan? Om ni finner att svaret är nej, som jag, står resultatet fast: En man blir inte av med sin oskuld vid sex, men kvinnan blir det vid oskyddat sex.

'Til next time!

Dag två

Dagen har väl inte varit särskilt mycket utanför det vanliga, förutom att vi för tillfället huserar på ett hotell i Stockholm. Dagen började med en frukostbuffé, bacon och ägg stod högst på önskelistan. Ångstekt bacon har dock inte mycket att sätta emot egenstekt bacon hemma i Kallek. Efter det tog jag ännu ett steg i min "Get Fit"-fas och valde att springa till jobbet. Jag sprang lite fel (eftersom det är helt omöjligt att hitta i Stockholm) så det blev ungefär 5 km. Uniformen hade jag ju lämnat ombord, så det var bara att duscha och byta om när Martin och Henrik dykt upp med min handduk (de var snälla nog att ta den i sin väska så jag skulle kunna springa utan hinder). Målet är att kunna springa en halvmara nästa vår. Vi får väl se hur det går! Dagen flöt på som vanligt, med lagom lite att göra och lunch på Lilla Hasselbacken.
 Någon gång under eftermiddagen fick jag en idé om hur mycket roligare soptömningen ombord skulle vara om man kunde ha TELFEN (en liten mobil kran) uppe på pjäsdäck och hissa soporna från byssan direkt upp dit för att sedan använda Trash Buster 2000 för att skjuta iväg soporna på något närliggande sopfartyg. Idén sköts som vanligt ner direkt av mina kära kollegor. Jag har fått vänja mig vid dessa små motgångar. Det enda som krävs nu är en riktigt bra idé som tilltalar de andra också, och inte bara mig. När den väl kommer ska jag se till att få ut så mycket som möjligt av det så jag kan bli ekonomiskt oberoende. När jag väl blivit det ska jag se till att genomföra några av de idéer jag har. Jag ska börja med att dubba kända filmer till Rostvik-svenska. Därefter ska jag skaffa massor med torktumlare, så jag kan tumla massor med kläder jag inte använder och ta ut dem när de blivit så där riktigt varma, lägga dem i en hög på golvet och bada i dem! Vem vill inte bada i en hög med varma, mjuka och mysiga kläder?
Om det finns pengar kvar efter det ska jag bygga mitt semesterparadis. För er som inte är bekanta med det är det en samling öar i Västindien. En stor i mitten med flera små runt omkring. Stort slott på mittenön, med ett litet mindre gästhus på var och en av de mindre öarna. Bryggor på alla öar med diverse båtar, men minst en skoter för transit vid lugnare väder, en lite större motorbåt när vädret blivit sämre och jag bjuder på middag i mitten så man måste ta sig in dit, en segelbåt, vindsurfingbrädor, wakeboards och nån katamaran kanske. Som ni kanske förstår betyder det att jag måste bli ordentligt oberoende ekonomiskt för att ordna det. Men Ad Astra Per Aspera! (Genom kunskap når man stjärnorna!)

Snart knasar vi till det igen!

Ett första trevande inlägg!

När jag bestämde mig för att sätta mina tankar på pränt tänkte jag först att det kan komma att handla om min båt Vinthunden, eller mitt jobb som sjöman i Kongliga Flottan eller kanske mina framgångar i tevespelets värld. Men när jag senare tänkte efter lite tid (ung. den tid som det tog mig att ta mig till en dator och till slut skapa en blogg) kom jag på att det inte borde begränsas till detta. Detta skall vara till för att ventilera allt det jag tänker på,  från alla knäppa idéer jag kan få för mig, eller alla de projekt jag vill ta mig för men aldrig får tummen ur att genomföra.
Som en första liten tanke tänkte jag imorse på fenomenet med Wikipedia, och hur bärbart det har blivit. Förr i tiden kunde man recitera dikter, ballader och romantiska sånger. Saker och ting utvecklades och snart glömdes det mesta av och man fick istället för sig att komma ihåg andra saker, som antiderivata, formler för projektilrörelser, vilken sannolikhet det är att du slår åtta sexor på rad med tärningar eller vinner på Blackjack. Och nu är vi framme här, när all information i hela världen finns blott några klick på din fina Smartphones touch-skärm. Och min frågeställning är då följande: Går vi mot dummare och dummare generationer? Förr i tiden var information mer svåråtkomlig, och man kanske var tvungen att gå till biblioteket eller om man hade tur fanns kompetensen i just din umgängeskrets. Då fanns det ett större värde i att lagra informationen i ditt eget huvud då människan är lat i naturen och inte vill utföra arbetet det innebär att lära sig det igen.
Nu när informationen finns så nära låter man gärna telefonen (läs internet) veta allting istället. Som ett experiment skulle jag vilja se var vi befinner oss om ett hundra år. Välja ut en representativ grupp människor, föra iväg dem och ta ifrån dem alla deras hjälpmedel, och se hur allmänbildade de är. Jag fruktar för resultatet.  Men nog om det. Jag gör vad jag kan för att hålla informationen i mitt huvud, och jag uppmuntrar er att göra detsamma!

Se fram emot mer knas!