Cykelbränna

Detta fenomen har det pratats om länge i umgängeskretsarna, och för er som inte är insatta ska jag förklara.
Det första misstaget många gör är att likställa cykelbrännan med bonnabränna, både i utseende och anskaffning. Skillnaderna är dock flera. Bonnabränna får de som ständigt går omkring i t-shirt, gärna av olika längd. Avsaknad av besök på stranden eller i solariet p.g.a. ett smockat schema ute på åkrarna (eller någon annanstans) ger resultat bonnabränna. Den kännetacknas genom en markant brunare/rödare underarma än överarm, dock finns det ingen utmärkande linje där man kan säga: "Exakt där slutar brännan!" detta p.g.a. den varierande längden på tröjor, samt deras förmåga att flytta sig upp och ner på armen. Detta är vad jag har lidit av hittills.
Nu har det dock bliivt skillnad på det. Efter den senaste cykelturen i alldeles för varmt väder kan även jag skryta med detta. Det som utmärker cykkelbränna då, är att den pryder oftast armarna (och benen) på dem som ger sig ut för att plåga sig själva timmar i sträck med en sadel upp i röven, mjölksyra strömmande genom låren och solen gassande ovanifrån. Cykelbrännan tar formen av en väldigt rak linje, lite längre upp på armen, och detta kommer sig av att de flesta cykeltröjor är tajta och vägrar flytta på sig upp och ner. Dessutom verkar samtliga kortärmade cykeltröjor vara lika långa.
Min rumskompis Martin skrev för ett par veckor sedan ett inlägg om detta, och formulerade det som "Hellre bra än brun" eller "Hellre snabb än snygg". Då jag varken kan bli brun (jag blir röd) eller kan vänta mig att bli särskilt snabb inom en snar framtid, samt att mina motiv med träning är först och främst att gå ner i vikt, får jag väl hitta på någon annan klatschig allegori att använda.

"Hellre rosa än rund!"

Tillbaka i Sverige!

Äntligen, kan man gott och väl säga. Jag har varit iväg en vecka och seglat i Deutschland, och det har varit minst sagt slitsamt. Ni som känner mig kanske undrar hur det kan komma sig att jag längtar hem när jag varit iväg och hittat på det jag gillar mest? Förklaringen kommer lite senare, efter att jag berättat om alla de, inte så lyckosamma, saker som hänt mig senaste tiden.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.

Back on track!

Det kan man verkligen säga efter en minst sagt tråkig helg. Bestämde mig när jag kom hem från cykelturen i fredags att det var dags för lite vila. Jag hade trots allt tränat varje dag i sex dagar, ibland flera gånger om dagen. Vaknade på lördagen och inmundigade frukost. Sedan hände någonting jag aldrig varit med om tidigare. Skulle gå på muggen för att lägga ner en kabel eller två, så jag går in och sätter mig till rätta. När den första sjösatts sprider sig en enorm smärta från mitt anus och jag blir helt yr i huvudet. Det var inte så att den var enormt stor eller ngt sånt, vad det kan bero på kan jag bara spekulera i. Smärtan sprider sig till bröstkorgen, och i nästa stund ligger jag på golvet i badrummet utan en aning om hur jag hamnat där, med otroligt ont i huvudet. Om ni sett filmen American History X så kände jag mig lite som Derek när han ligger utslagen på duschgolvet i fängelset. Ögonen vidöppna utan att se någonting, då allt är helt suddigt. Jag frågar Martin när jag kommer ut om han märkte något konstigt. Han sa att han hört en duns, men trott den var inifrån mitt rum. Förklaring var alltså att jag trillat framlänges rakt ner på golvet med huvudet före. Det var väl bara tur att jag inte spräckte ögonbrynet. Vad jag vet är jag den ende i min bekantskapskrets som svimmat av att skita. Johansson säger att jag ligger högst upp på hans lista över hedervärda meriter. Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var så att kroppen var utmattad efter det program jag hållt i en veckas tid utan uppvärmningsfas. Jag kommer nog aldrig få veta vad som orsakade det.
Resten av lördagen var inte så intressant, Martin åkte hem till Norrköping ngn gång runt lunch, och jag kände mig hopplöst ensam. Ringde lite kompisar, men de flesta var iväg på annar håll. Kollade på film resten av dagen och gick sen och lade mig utan att kunna somna på grund av festen de hade nere på gården. Mina detektivfärdigheter sa mig att det troligtvis var någon som fyllde trettio, då det spelade musik från sent 80-tal till tidigt 2000-tal, och det sjöngs födelsedags-sånger. Söndagsdygnet tickade långsamt fram, och jag gick med min syster på visning borta på Ronnebygatan. Ingen höjdarlägenhet direkt. Vi gick hem och kollade på film med hennes kompis Sissa. Och så till titeln på dagens inlägg då. Imorse satta jag återigen cykelm mellan benen och gav mig ut tillsammans med Johansson. Kände mig lite spyfärdig (kan ha berott på chipspåsen jag tryckte i mig igår) så jag bestämde mig till slut för att det är också strykt nu. inte ens på söndagkvällar eller helger o.s.v. Det är möjligt att det kan komma att förtäras i framtiden, men jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig iom rimliga gränser isf. Känns iaf skönt att sadeln inte påverkar mig lika mycket längre, trots dryga timmens sykling. Fortfarande lite problem med ryggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det när min cykel kommer. Förhoppningsvis gör den det imorgon!

Ha det gött!