När man sitter dagar i ända utan särskilt mycket att göra, så börjar man ofta tänka. Man kan drömma sig tillbaka till saker som varit eller fantisera om det som komma skall. Jag har gjort lite av bägge.
Jag har tänkt tillbaka på alla de minnesvärda stunder man hade under gymnasiet, på det man lämnat bakom sig utan att riktigt vilja, men inte haft viljan/orken att dra det med sig framåt. Många kamrater man delat mycket med som man knappt hör av en gång om året längre, om ens det. Kanske är det ett steg i rätt riktning att lämna saker bakom sig, "change isn't always bad". Även om förändring inte alltid leder till något sämre, utan kanske i de flesta fall något bättre, om man har det bra som det är just nu och är nöjd med det, varför rubba balansen? Det är mer än en film som handlat om någon som sätter sig emot förändringens vindar bara för att efter ca 90 minuter upptäcka att allting blev bättre ändå. Jag tycker mig vara smart nog att inse att förändring är något man skall sträva efter, jag vill inte se mig själv som den där puckade stoppklossen som vägrar inse det som alla andra redan förstått, fast det stirrar honom i ansiktet. Jag vill förändras och utvecklas, utan att offra något som jag gillar. Jag antar att nyckeln till det hela ligger i att göra små förändringar hela tiden, vilket jag finner rätt svårt då jag är en otroligt impulsiv människa. Jag kan inte vänta en sekund med att göra nånting som jag fått för mig vore roligt. NU, NU, NU verkar vara väldigt centralt i mitt liv.
Om jag istället väljer att titta framåt, så ser jag möjligheter. Tänk om den tjejen gillar mig, jag gillar henne, fast jag knappt känner henne, fast den där borta är ju också trevlig, tänk om hon skulle vara bättre för mig, o.s.v. En kollega sa till mig häromdagen att jag måste passa mig för att drabbas av något han kallar för "trädgårdstomte-syndromet", vilket innebär att en trädgårdstomte skulle göra ett effektivare jobb än mig. Den typiske trädgårdstomten sitter ofta i baren eller vid ett bord med sin öl och undrar varför han alltid går hem ensam. Varför lyckas alla andra där han inte gör det? Det kan ha att göra med att han endast sitter där och tror att tjej efter tjej ska falla i knät på honom utan att han behöver lyfta ett finger. Res dig upp, ta första steget och lägg på lite charm, så slutar du säkert också att gå hem ensam snart! "50 no's and one yes, is still a yes!"
Ber om ursäkt för ett så rörigt och ostrukturerat inlägg efter så lång tystnad, men eftersom det nu varit tyst så länge är det säkert ingen som märker att det kommit upp ett nytt, så detta är mer för min egen skull!
Hoppas nästa kommer inom kort och att det blir lite mer knas än detta!
