När jag vaknade imorse gjorde det ondare än det brukar att kliva upp ur sängen. Jag har numera ett konstant avtryck av en cykelsadel i skrevet, och lite krämpor i ryggen från gårdagens vurpa. Mer om det lite senare. Sist sa jag ju att nya mottot är "Ät mindre, träna mer", och hittills har det funkat bra. Sen i söndags har det inte gått en hel dag utan träning, till största del på cykeln jag just nu lånar av Martin. I måndags cyklade jag till Rosenholm och Torskors, måste säga att jag är imponerad över hur det mesta sitter ihop. Fenomenet vilse känns inte längre lika troligt, när man vart man än sticker antingen kommer till ett ställe man känner igen eller åtminstone känner till.
På tisdagen gick rundan återigen ut mot Västra mark, och några varv avverkades innan jag styrde kosan hem igen. Men jag kände att jag hade mer kraft kvar i benen och beslöt mig för att "köra rundor" på Karlskronas öar tills jag blev trött. Med detta kommer vi då fram till gårdagen, som egentligen är det intressanta här. Har äntligen lyckats skrapa ihop någon annan att cykla ihop med, nämligen Marcus Johansson. Han kör en hybrid, så grus funkar för honom, men han föredrar landsväg. Jag tycker iofs att det roligaste är att bränna runt ute i skogen och sladda nerför backarna, men träning är ju träning. Han hade en najs runda på lite över fem mil, vilket är mer än jag cyklat hittills, så jag kittade upp cykeln med en sportlunch och en KitKat Chunky på sadelstolpen, och iväg brände vi. Han tyckte vi höll ett lite högt tempo, men jag ville inte ge mig. när man väl är ända borta i andra änden är det lättare att kötta på hemvägen. Mitt största hinder är den lite för lilla ramen på Martins cykel, som gör att jag får rätt ont i ryggen. Eftersom jag tyckt att det gjort riktigt ont att kliva av efter en timme skulle det här bli en utmaning. Det gick rätt så bra, och känns knappt av idag. Vi höll tempot uppe, och hade kommit halvvägs efter ungefär 50 minuter, vilket var en positiv överraskning. Jag åt upp sportlunchen och vi körde vidare. Hemvägen gick rätt bra, det märktes att han har större däck och fler kuggar på yttersta klingan än mig när han körde om efter att jag trampat ur, men å andra sidan tog jag ofta ikapp rätt mycket av det jag förlorat i nerförbackarna i uppförbackarna. Hade jag cyklat före hade jag inte cyklat så fort, men det blir lite lättare när man kan jaga ikapp någon. Vi närmade oss centrum igen, och kom ut vid bryggareberget. Jag tänkte köra över vägen och hoppa upp på motsatta trottoaren, men bakhjulet ville inte riktigt hänga med. Cykeln stannade, och jag fortsatte rakt ut. Som tur var flög jag tillräckligt långt för att slippa landa på asfalten, utan kom ut på gräset istället. Vid det här tillfället var jag glad att jag tränat fallteknik på judon i fyra år. Vissa saker sitter kvar i ryggmärgen länge. Jag fick ner ena armen i marken och använde den som en broms för överkroppen så jag slog en volt och landade på rygg. Lite skakig i benen reste jag mig upp och vi fortsatte hemfärden. Marcus kallade mig för en fara i trafiken, men jag tycker att det är helt ok att köra över om bilarna inte visar minsta tillstymmelse till att köra. Så det var vad jag gjorde.
Idag har vi hunnit segla, och jag har fått bekräftat att Artur ville sälja sin Gary Fisher Ziggurat till mig, så nu har man dessutom en egen cykel! Ännu bättre är att det är en lite större ram på den, så förhoppningsvis ska jag slippa ryggproblemen. Om de kvarstår ska jag inhandla en styrstam som är smått vinklad uppåt och på det sättet få en något rakare hållning.
Som några sista visdomsord vill jag bara säga att det finns inget som är onödigt att veta/kunna. Man kan när som helst få nytta av det man lärt sig. Som judorullningen jag lyckades genomföra i ett stressat läge, t ex. Eller som en vis man en gång sa till mig: "Det enda man inte har nytta av, är det man inte lär sig"
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar