Äntligen, kan man gott och väl säga. Jag har varit iväg en vecka och seglat i Deutschland, och det har varit minst sagt slitsamt. Ni som känner mig kanske undrar hur det kan komma sig att jag längtar hem när jag varit iväg och hittat på det jag gillar mest? Förklaringen kommer lite senare, efter att jag berättat om alla de, inte så lyckosamma, saker som hänt mig senaste tiden.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar