Det kan man verkligen säga efter en minst sagt tråkig helg. Bestämde mig när jag kom hem från cykelturen i fredags att det var dags för lite vila. Jag hade trots allt tränat varje dag i sex dagar, ibland flera gånger om dagen. Vaknade på lördagen och inmundigade frukost. Sedan hände någonting jag aldrig varit med om tidigare. Skulle gå på muggen för att lägga ner en kabel eller två, så jag går in och sätter mig till rätta. När den första sjösatts sprider sig en enorm smärta från mitt anus och jag blir helt yr i huvudet. Det var inte så att den var enormt stor eller ngt sånt, vad det kan bero på kan jag bara spekulera i. Smärtan sprider sig till bröstkorgen, och i nästa stund ligger jag på golvet i badrummet utan en aning om hur jag hamnat där, med otroligt ont i huvudet. Om ni sett filmen American History X så kände jag mig lite som Derek när han ligger utslagen på duschgolvet i fängelset. Ögonen vidöppna utan att se någonting, då allt är helt suddigt. Jag frågar Martin när jag kommer ut om han märkte något konstigt. Han sa att han hört en duns, men trott den var inifrån mitt rum. Förklaring var alltså att jag trillat framlänges rakt ner på golvet med huvudet före. Det var väl bara tur att jag inte spräckte ögonbrynet. Vad jag vet är jag den ende i min bekantskapskrets som svimmat av att skita. Johansson säger att jag ligger högst upp på hans lista över hedervärda meriter. Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var så att kroppen var utmattad efter det program jag hållt i en veckas tid utan uppvärmningsfas. Jag kommer nog aldrig få veta vad som orsakade det.
Resten av lördagen var inte så intressant, Martin åkte hem till Norrköping ngn gång runt lunch, och jag kände mig hopplöst ensam. Ringde lite kompisar, men de flesta var iväg på annar håll. Kollade på film resten av dagen och gick sen och lade mig utan att kunna somna på grund av festen de hade nere på gården. Mina detektivfärdigheter sa mig att det troligtvis var någon som fyllde trettio, då det spelade musik från sent 80-tal till tidigt 2000-tal, och det sjöngs födelsedags-sånger. Söndagsdygnet tickade långsamt fram, och jag gick med min syster på visning borta på Ronnebygatan. Ingen höjdarlägenhet direkt. Vi gick hem och kollade på film med hennes kompis Sissa. Och så till titeln på dagens inlägg då. Imorse satta jag återigen cykelm mellan benen och gav mig ut tillsammans med Johansson. Kände mig lite spyfärdig (kan ha berott på chipspåsen jag tryckte i mig igår) så jag bestämde mig till slut för att det är också strykt nu. inte ens på söndagkvällar eller helger o.s.v. Det är möjligt att det kan komma att förtäras i framtiden, men jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig iom rimliga gränser isf. Känns iaf skönt att sadeln inte påverkar mig lika mycket längre, trots dryga timmens sykling. Fortfarande lite problem med ryggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det när min cykel kommer. Förhoppningsvis gör den det imorgon!
Ha det gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar