Träningen går bra, tackar som frågar. Blir lite starkare och mycket uthålligare hela tiden (än så länge), fortsätter det så här kommer jag i mål på under 90 minuter på göteborgsvarvet i vår, haha. Just det, som en liten motivationspinne så anmälde jag och Johan oss till halvmaran. Det är ju rätt lång tid kvar dit, men det kommer nog inte bli några rekordtider direkt. Vi siktar på att ta oss runt på max två timmar, lite snabbare än 6-minuters-tempo, med andra ord. Nog om det, vidare till andra saker.
Jag känner att jag glidit lite ifrån titeln på bloggen på sistone, så jag tänkte göra ett nytt försök att knasa till det lite. Som ni kanske vet så har jag ju börjat umgås en hel del med Johan igen, eftersom han är hemma från boden efter ca ett och ett halvt års vistelse där, och vi hittade ju på rätt sjuka saker under gymnasiet, och vi tyckte det skulle vara roligt att ta upp det igen. Inte för att jag vill falla in under samma kategori som alla som skriker YOLO hela tiden, men man har ju inte jättemånga chanser att göra galna grejer. Jag vet inte om ni känner till bloggen http://www.jackassvsdumbass.com/, men den går ut på att de turas om att pranka varandra, läsarna får rösta, och den som gjorde sämst ifrån sig får ett straff. Jag tycker ju det är jäkligt roligt att pranka, men att ta emot är ju inte lika roligt, men ger man sig in i leken får man leken tåla. Vi tänkte göra något liknande, men i början endast för vårt eget sjuka nöjes skull. Frågan är ju bara vad man ska hitta på först. Jag hade en del tid att tänka under sjöpullen vi hade under förra veckan, och idéerna flödade, tråkigt nog var den ena värre än den andra. Till slut bestämde jag mig för en som jag själv tyckte verkade jäkligt kul, men efter att ha rådfrågat sjukvårdsbefälet ombord visade det sig direkt obra att spruta alkogel upp i näsan på någon som sover... Detta tål att tänkas på!
söndag 16 september 2012
måndag 3 september 2012
Från Sunk till HUNK
Det blir ofta rätt långtråkigt här ute på SSS. Men det lämnar ju tid över till andra saker, exempelvis skrivande. för att ventilera tankar är det ju klockrent att inte ha annat att göra än monotont, repetitivt och inte särskilt krävande uppgifter. Jag sitter istället och surfar runt på olika träningssajter, kollar när Ronnie Coleman kör benpress med över ett ton (!) eller vad han stoppar i sig en vanlig dag. Sitter och funderar hur man kan utveckla mitt och Johans träningsschema, Från sunk till HUNK!
I nuläget har vi bara anammat Henry Cavills träningsschema som han använder sig av just i detta nu inför sin roll som Stålmannen i uppkommande filmen Man of Steel. Det är baserat på tre separata gympass med inriktning på bröst/rygg, ben/core och armar/axlar. Till detta har vi lagt till löpning då vårat huvudsyfte är att gå ner och deffa, att lägga på oss muskelmassa kommer vi ta i ett senare skede, om vi nu kommer så långt. Så programmet blir gym mån, ons och fre, löpning på tis, tors och lör. Inriktingen är att öka alla belastningar på gymmet minst en gång per vecka, och löpningen kör vi varannan intervall-löpning och varannan långlöp med fettförbrännande syfte. Vi siktar på att tillryggalägga ca 2-2.5 mil per vecka. Vi får se hur det går! Om ett par månader kanske det blir en bildresa, om vi är nöjda med resultatet!
Inte så mycket knas denna gången heller, vi hoppas på mer nästa gång!
I nuläget har vi bara anammat Henry Cavills träningsschema som han använder sig av just i detta nu inför sin roll som Stålmannen i uppkommande filmen Man of Steel. Det är baserat på tre separata gympass med inriktning på bröst/rygg, ben/core och armar/axlar. Till detta har vi lagt till löpning då vårat huvudsyfte är att gå ner och deffa, att lägga på oss muskelmassa kommer vi ta i ett senare skede, om vi nu kommer så långt. Så programmet blir gym mån, ons och fre, löpning på tis, tors och lör. Inriktingen är att öka alla belastningar på gymmet minst en gång per vecka, och löpningen kör vi varannan intervall-löpning och varannan långlöp med fettförbrännande syfte. Vi siktar på att tillryggalägga ca 2-2.5 mil per vecka. Vi får se hur det går! Om ett par månader kanske det blir en bildresa, om vi är nöjda med resultatet!
Inte så mycket knas denna gången heller, vi hoppas på mer nästa gång!
fredag 31 augusti 2012
Trädgårdstomten
När man sitter dagar i ända utan särskilt mycket att göra, så börjar man ofta tänka. Man kan drömma sig tillbaka till saker som varit eller fantisera om det som komma skall. Jag har gjort lite av bägge.
Jag har tänkt tillbaka på alla de minnesvärda stunder man hade under gymnasiet, på det man lämnat bakom sig utan att riktigt vilja, men inte haft viljan/orken att dra det med sig framåt. Många kamrater man delat mycket med som man knappt hör av en gång om året längre, om ens det. Kanske är det ett steg i rätt riktning att lämna saker bakom sig, "change isn't always bad". Även om förändring inte alltid leder till något sämre, utan kanske i de flesta fall något bättre, om man har det bra som det är just nu och är nöjd med det, varför rubba balansen? Det är mer än en film som handlat om någon som sätter sig emot förändringens vindar bara för att efter ca 90 minuter upptäcka att allting blev bättre ändå. Jag tycker mig vara smart nog att inse att förändring är något man skall sträva efter, jag vill inte se mig själv som den där puckade stoppklossen som vägrar inse det som alla andra redan förstått, fast det stirrar honom i ansiktet. Jag vill förändras och utvecklas, utan att offra något som jag gillar. Jag antar att nyckeln till det hela ligger i att göra små förändringar hela tiden, vilket jag finner rätt svårt då jag är en otroligt impulsiv människa. Jag kan inte vänta en sekund med att göra nånting som jag fått för mig vore roligt. NU, NU, NU verkar vara väldigt centralt i mitt liv.
Om jag istället väljer att titta framåt, så ser jag möjligheter. Tänk om den tjejen gillar mig, jag gillar henne, fast jag knappt känner henne, fast den där borta är ju också trevlig, tänk om hon skulle vara bättre för mig, o.s.v. En kollega sa till mig häromdagen att jag måste passa mig för att drabbas av något han kallar för "trädgårdstomte-syndromet", vilket innebär att en trädgårdstomte skulle göra ett effektivare jobb än mig. Den typiske trädgårdstomten sitter ofta i baren eller vid ett bord med sin öl och undrar varför han alltid går hem ensam. Varför lyckas alla andra där han inte gör det? Det kan ha att göra med att han endast sitter där och tror att tjej efter tjej ska falla i knät på honom utan att han behöver lyfta ett finger. Res dig upp, ta första steget och lägg på lite charm, så slutar du säkert också att gå hem ensam snart! "50 no's and one yes, is still a yes!"
Ber om ursäkt för ett så rörigt och ostrukturerat inlägg efter så lång tystnad, men eftersom det nu varit tyst så länge är det säkert ingen som märker att det kommit upp ett nytt, så detta är mer för min egen skull!
Hoppas nästa kommer inom kort och att det blir lite mer knas än detta!
Jag har tänkt tillbaka på alla de minnesvärda stunder man hade under gymnasiet, på det man lämnat bakom sig utan att riktigt vilja, men inte haft viljan/orken att dra det med sig framåt. Många kamrater man delat mycket med som man knappt hör av en gång om året längre, om ens det. Kanske är det ett steg i rätt riktning att lämna saker bakom sig, "change isn't always bad". Även om förändring inte alltid leder till något sämre, utan kanske i de flesta fall något bättre, om man har det bra som det är just nu och är nöjd med det, varför rubba balansen? Det är mer än en film som handlat om någon som sätter sig emot förändringens vindar bara för att efter ca 90 minuter upptäcka att allting blev bättre ändå. Jag tycker mig vara smart nog att inse att förändring är något man skall sträva efter, jag vill inte se mig själv som den där puckade stoppklossen som vägrar inse det som alla andra redan förstått, fast det stirrar honom i ansiktet. Jag vill förändras och utvecklas, utan att offra något som jag gillar. Jag antar att nyckeln till det hela ligger i att göra små förändringar hela tiden, vilket jag finner rätt svårt då jag är en otroligt impulsiv människa. Jag kan inte vänta en sekund med att göra nånting som jag fått för mig vore roligt. NU, NU, NU verkar vara väldigt centralt i mitt liv.
Om jag istället väljer att titta framåt, så ser jag möjligheter. Tänk om den tjejen gillar mig, jag gillar henne, fast jag knappt känner henne, fast den där borta är ju också trevlig, tänk om hon skulle vara bättre för mig, o.s.v. En kollega sa till mig häromdagen att jag måste passa mig för att drabbas av något han kallar för "trädgårdstomte-syndromet", vilket innebär att en trädgårdstomte skulle göra ett effektivare jobb än mig. Den typiske trädgårdstomten sitter ofta i baren eller vid ett bord med sin öl och undrar varför han alltid går hem ensam. Varför lyckas alla andra där han inte gör det? Det kan ha att göra med att han endast sitter där och tror att tjej efter tjej ska falla i knät på honom utan att han behöver lyfta ett finger. Res dig upp, ta första steget och lägg på lite charm, så slutar du säkert också att gå hem ensam snart! "50 no's and one yes, is still a yes!"
Ber om ursäkt för ett så rörigt och ostrukturerat inlägg efter så lång tystnad, men eftersom det nu varit tyst så länge är det säkert ingen som märker att det kommit upp ett nytt, så detta är mer för min egen skull!
Hoppas nästa kommer inom kort och att det blir lite mer knas än detta!
fredag 27 januari 2012
Nya tag!
Jag har ju inte varit särskilt aktiv här sen rycket jag fick när jag startade den, men tänkte för mig själv att när det inte finns så mycket bättre att göra mellan vaktpassen på drottningholm, kan jag lika gärna slå ihjäl lite tid med skrivande. För att få igång inspirationen lite tänkte jag göra likadant som min förra, denskamlosaparodin.blogg.se, och skriva ihop en nöjsam liten novell. Vi får väl se hur den artar sig om det blir något av den. Förhoppningsvis kommer den vara full av knas! :-)
onsdag 20 juli 2011
Cykelbränna
Detta fenomen har det pratats om länge i umgängeskretsarna, och för er som inte är insatta ska jag förklara.
Det första misstaget många gör är att likställa cykelbrännan med bonnabränna, både i utseende och anskaffning. Skillnaderna är dock flera. Bonnabränna får de som ständigt går omkring i t-shirt, gärna av olika längd. Avsaknad av besök på stranden eller i solariet p.g.a. ett smockat schema ute på åkrarna (eller någon annanstans) ger resultat bonnabränna. Den kännetacknas genom en markant brunare/rödare underarma än överarm, dock finns det ingen utmärkande linje där man kan säga: "Exakt där slutar brännan!" detta p.g.a. den varierande längden på tröjor, samt deras förmåga att flytta sig upp och ner på armen. Detta är vad jag har lidit av hittills.
Nu har det dock bliivt skillnad på det. Efter den senaste cykelturen i alldeles för varmt väder kan även jag skryta med detta. Det som utmärker cykkelbränna då, är att den pryder oftast armarna (och benen) på dem som ger sig ut för att plåga sig själva timmar i sträck med en sadel upp i röven, mjölksyra strömmande genom låren och solen gassande ovanifrån. Cykelbrännan tar formen av en väldigt rak linje, lite längre upp på armen, och detta kommer sig av att de flesta cykeltröjor är tajta och vägrar flytta på sig upp och ner. Dessutom verkar samtliga kortärmade cykeltröjor vara lika långa.
Min rumskompis Martin skrev för ett par veckor sedan ett inlägg om detta, och formulerade det som "Hellre bra än brun" eller "Hellre snabb än snygg". Då jag varken kan bli brun (jag blir röd) eller kan vänta mig att bli särskilt snabb inom en snar framtid, samt att mina motiv med träning är först och främst att gå ner i vikt, får jag väl hitta på någon annan klatschig allegori att använda.
"Hellre rosa än rund!"
Det första misstaget många gör är att likställa cykelbrännan med bonnabränna, både i utseende och anskaffning. Skillnaderna är dock flera. Bonnabränna får de som ständigt går omkring i t-shirt, gärna av olika längd. Avsaknad av besök på stranden eller i solariet p.g.a. ett smockat schema ute på åkrarna (eller någon annanstans) ger resultat bonnabränna. Den kännetacknas genom en markant brunare/rödare underarma än överarm, dock finns det ingen utmärkande linje där man kan säga: "Exakt där slutar brännan!" detta p.g.a. den varierande längden på tröjor, samt deras förmåga att flytta sig upp och ner på armen. Detta är vad jag har lidit av hittills.
Nu har det dock bliivt skillnad på det. Efter den senaste cykelturen i alldeles för varmt väder kan även jag skryta med detta. Det som utmärker cykkelbränna då, är att den pryder oftast armarna (och benen) på dem som ger sig ut för att plåga sig själva timmar i sträck med en sadel upp i röven, mjölksyra strömmande genom låren och solen gassande ovanifrån. Cykelbrännan tar formen av en väldigt rak linje, lite längre upp på armen, och detta kommer sig av att de flesta cykeltröjor är tajta och vägrar flytta på sig upp och ner. Dessutom verkar samtliga kortärmade cykeltröjor vara lika långa.
Min rumskompis Martin skrev för ett par veckor sedan ett inlägg om detta, och formulerade det som "Hellre bra än brun" eller "Hellre snabb än snygg". Då jag varken kan bli brun (jag blir röd) eller kan vänta mig att bli särskilt snabb inom en snar framtid, samt att mina motiv med träning är först och främst att gå ner i vikt, får jag väl hitta på någon annan klatschig allegori att använda.
"Hellre rosa än rund!"
söndag 17 juli 2011
Tillbaka i Sverige!
Äntligen, kan man gott och väl säga. Jag har varit iväg en vecka och seglat i Deutschland, och det har varit minst sagt slitsamt. Ni som känner mig kanske undrar hur det kan komma sig att jag längtar hem när jag varit iväg och hittat på det jag gillar mest? Förklaringen kommer lite senare, efter att jag berättat om alla de, inte så lyckosamma, saker som hänt mig senaste tiden.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.
Sist ni hörde av mig hade jag precis avverkat ännu en cykelrunda, och några till har det blivit sen dess, och några turer till gymmet också. Cykelturerna har dessvärre ännu inte skett på min alldeles egna Gary Fisher, utan jag trampar fortfarande på Martins Full Dynamix. Känns som jag snart får återgälda det på något sätt. Det är iallafall här mina olyckor börjar. Jag såg fram emot att ta emot min egen cykel och bränna iväg efter att ha monterat på ett par pedaler redan i tisdags förra veckan. Så blev tyvärr inte fallet, utan den anlände inte förrän sent på onsdagen. Väl uppackad insåg jag att det inte bara var trampor som saknades, utan även framväxel. Dessutom var ekrarna på bakhjulet felinställda, så det wobblade och bakbromsen låg emot. Jag lämnade in den för att åtgärda detta och tänkte att det kanske tar en dag eller två, men icke. Minst en vecka, tydligen. Jaja.
Torsdagen bjöd på 6 mil, och dessutom bestämde vi oss för att vår åttamilarunda ska gå till Torsås och tillbaka. Fredagen blev en gymdag, och jag ska ärligt säga att jag hade känningar i bröst och rygg så sent som igår. På lördagen tänkte jag cykla till mina kusiner, det är ju tradition att hälsa på dem, och om jag då kunde kombinera det med cykling så var ju det jättebra. Jag räknade med ungefär 6 mil. Dessvärre hade jag inte tagit mig mer än två innan jag fick punka på framdäcket. Jag fick gå till närmsta mack för att försöka fixa, men icke. Det fick bli en insats från morsan med bilen. Kusinträffen var mycket trevlig, som vanligt. På måndagen åkte jag iväg till brantevik för att segla Ladies sail till Tyskland. Det har jag ju gjort innan, och det brukar vara trevligt att hänga med Skepparn Sven och styrman Calle. För er som inte känner dem är Sven från lomma, och har den väldigt underhållande egenskapen att vakna av sina egna snarkningar. Många skratt fick vi åt det. I övrigt kan ni föreställa er en 023 Kenneth Roslund med alla sina tankar om raser och kvinnor i en äldre något lugnare variant. Ideligen får man stå och nicka artigt åt kommentarer om att man inte ska ha kvinnor ombord, och uppmaningar att "ta över du istället, de kommer ju aldrig få det rätt". Inte så snällt. Men från mitt voyeur-perspektiv, tämligen underhållande. Och så Calle då. Den stenrika, f.d. VD:en som jobbat överallt i världens alla hörn, som dessutom är världens mysfarbror. Det kan inte bli annat än bra, tänkte jag. När jag kommer ner möts jag dock av de tjattrigaste 60+ tanterna jag någonsin varit med om! Jag trodde ett tag jag var tillbaka på mellanstadiet med allt fnitter, tisslande/tasslande och i övrigt väldigt barnsliga beteende. Låt mig säga att jag inte blev förvånad över att de inte kunde koncentrera sig på att gänga ror ordentligt utan envisades med att tjoa och tjimma istället. Nu när jag skriver detta tänker jag "sjukt vad vuxen och tråkig jag verkar helt plötsligt", men man ser väl saken på ett annat sätt när man istället är i ansvarspositionen. Vi seglade iväg med kurs på stralsund i vilket fall, och kom fram helskinnade. Andra bullar blev det dock när vi skulle till lübeck. Vi blev överraskade av en kuling rakt i häcken. Jag, Sven och Calle tänkte att det blir trevligt med en stillsam läns ner. Ofokuserade som tanterna dock var hann varken jag eller Calle ingripa när gippen kom p.g.a. rorgängarens vinglande kurs. Bommen slet preventergaien rakt av och bröts av som en tändsticka mot babords backstag. På grund av ett litet vingel hade vi tre i besättningen flera timmars arbete med att få ner den ohyggligt stora och tunga bommen i däck, för att inte säga efterarbetet med att få loss seglet och rigga av bommen när vi väl kommit in till kaj. Som tur var fanns det ett varv i närheten som kunde fixa vår bom. Det tog två dagar, och kostade 'bara' fyratusen euro. Väl på igen riggade vi dit seglet och satte kurs och fart hem, mot brantevik, för nu hade vi fått nog. Så, några cykelolyckor, en bruten bom och åtta tjattrande käringar senare, så tycker jag att jag har förtjänat att säga äntligen.
måndag 4 juli 2011
Back on track!
Det kan man verkligen säga efter en minst sagt tråkig helg. Bestämde mig när jag kom hem från cykelturen i fredags att det var dags för lite vila. Jag hade trots allt tränat varje dag i sex dagar, ibland flera gånger om dagen. Vaknade på lördagen och inmundigade frukost. Sedan hände någonting jag aldrig varit med om tidigare. Skulle gå på muggen för att lägga ner en kabel eller två, så jag går in och sätter mig till rätta. När den första sjösatts sprider sig en enorm smärta från mitt anus och jag blir helt yr i huvudet. Det var inte så att den var enormt stor eller ngt sånt, vad det kan bero på kan jag bara spekulera i. Smärtan sprider sig till bröstkorgen, och i nästa stund ligger jag på golvet i badrummet utan en aning om hur jag hamnat där, med otroligt ont i huvudet. Om ni sett filmen American History X så kände jag mig lite som Derek när han ligger utslagen på duschgolvet i fängelset. Ögonen vidöppna utan att se någonting, då allt är helt suddigt. Jag frågar Martin när jag kommer ut om han märkte något konstigt. Han sa att han hört en duns, men trott den var inifrån mitt rum. Förklaring var alltså att jag trillat framlänges rakt ner på golvet med huvudet före. Det var väl bara tur att jag inte spräckte ögonbrynet. Vad jag vet är jag den ende i min bekantskapskrets som svimmat av att skita. Johansson säger att jag ligger högst upp på hans lista över hedervärda meriter. Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var så att kroppen var utmattad efter det program jag hållt i en veckas tid utan uppvärmningsfas. Jag kommer nog aldrig få veta vad som orsakade det.
Resten av lördagen var inte så intressant, Martin åkte hem till Norrköping ngn gång runt lunch, och jag kände mig hopplöst ensam. Ringde lite kompisar, men de flesta var iväg på annar håll. Kollade på film resten av dagen och gick sen och lade mig utan att kunna somna på grund av festen de hade nere på gården. Mina detektivfärdigheter sa mig att det troligtvis var någon som fyllde trettio, då det spelade musik från sent 80-tal till tidigt 2000-tal, och det sjöngs födelsedags-sånger. Söndagsdygnet tickade långsamt fram, och jag gick med min syster på visning borta på Ronnebygatan. Ingen höjdarlägenhet direkt. Vi gick hem och kollade på film med hennes kompis Sissa. Och så till titeln på dagens inlägg då. Imorse satta jag återigen cykelm mellan benen och gav mig ut tillsammans med Johansson. Kände mig lite spyfärdig (kan ha berott på chipspåsen jag tryckte i mig igår) så jag bestämde mig till slut för att det är också strykt nu. inte ens på söndagkvällar eller helger o.s.v. Det är möjligt att det kan komma att förtäras i framtiden, men jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig iom rimliga gränser isf. Känns iaf skönt att sadeln inte påverkar mig lika mycket längre, trots dryga timmens sykling. Fortfarande lite problem med ryggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det när min cykel kommer. Förhoppningsvis gör den det imorgon!
Ha det gött!
Resten av lördagen var inte så intressant, Martin åkte hem till Norrköping ngn gång runt lunch, och jag kände mig hopplöst ensam. Ringde lite kompisar, men de flesta var iväg på annar håll. Kollade på film resten av dagen och gick sen och lade mig utan att kunna somna på grund av festen de hade nere på gården. Mina detektivfärdigheter sa mig att det troligtvis var någon som fyllde trettio, då det spelade musik från sent 80-tal till tidigt 2000-tal, och det sjöngs födelsedags-sånger. Söndagsdygnet tickade långsamt fram, och jag gick med min syster på visning borta på Ronnebygatan. Ingen höjdarlägenhet direkt. Vi gick hem och kollade på film med hennes kompis Sissa. Och så till titeln på dagens inlägg då. Imorse satta jag återigen cykelm mellan benen och gav mig ut tillsammans med Johansson. Kände mig lite spyfärdig (kan ha berott på chipspåsen jag tryckte i mig igår) så jag bestämde mig till slut för att det är också strykt nu. inte ens på söndagkvällar eller helger o.s.v. Det är möjligt att det kan komma att förtäras i framtiden, men jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig iom rimliga gränser isf. Känns iaf skönt att sadeln inte påverkar mig lika mycket längre, trots dryga timmens sykling. Fortfarande lite problem med ryggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det när min cykel kommer. Förhoppningsvis gör den det imorgon!
Ha det gött!
torsdag 30 juni 2011
Ännu mer cykling!
När jag vaknade imorse gjorde det ondare än det brukar att kliva upp ur sängen. Jag har numera ett konstant avtryck av en cykelsadel i skrevet, och lite krämpor i ryggen från gårdagens vurpa. Mer om det lite senare. Sist sa jag ju att nya mottot är "Ät mindre, träna mer", och hittills har det funkat bra. Sen i söndags har det inte gått en hel dag utan träning, till största del på cykeln jag just nu lånar av Martin. I måndags cyklade jag till Rosenholm och Torskors, måste säga att jag är imponerad över hur det mesta sitter ihop. Fenomenet vilse känns inte längre lika troligt, när man vart man än sticker antingen kommer till ett ställe man känner igen eller åtminstone känner till.
På tisdagen gick rundan återigen ut mot Västra mark, och några varv avverkades innan jag styrde kosan hem igen. Men jag kände att jag hade mer kraft kvar i benen och beslöt mig för att "köra rundor" på Karlskronas öar tills jag blev trött. Med detta kommer vi då fram till gårdagen, som egentligen är det intressanta här. Har äntligen lyckats skrapa ihop någon annan att cykla ihop med, nämligen Marcus Johansson. Han kör en hybrid, så grus funkar för honom, men han föredrar landsväg. Jag tycker iofs att det roligaste är att bränna runt ute i skogen och sladda nerför backarna, men träning är ju träning. Han hade en najs runda på lite över fem mil, vilket är mer än jag cyklat hittills, så jag kittade upp cykeln med en sportlunch och en KitKat Chunky på sadelstolpen, och iväg brände vi. Han tyckte vi höll ett lite högt tempo, men jag ville inte ge mig. när man väl är ända borta i andra änden är det lättare att kötta på hemvägen. Mitt största hinder är den lite för lilla ramen på Martins cykel, som gör att jag får rätt ont i ryggen. Eftersom jag tyckt att det gjort riktigt ont att kliva av efter en timme skulle det här bli en utmaning. Det gick rätt så bra, och känns knappt av idag. Vi höll tempot uppe, och hade kommit halvvägs efter ungefär 50 minuter, vilket var en positiv överraskning. Jag åt upp sportlunchen och vi körde vidare. Hemvägen gick rätt bra, det märktes att han har större däck och fler kuggar på yttersta klingan än mig när han körde om efter att jag trampat ur, men å andra sidan tog jag ofta ikapp rätt mycket av det jag förlorat i nerförbackarna i uppförbackarna. Hade jag cyklat före hade jag inte cyklat så fort, men det blir lite lättare när man kan jaga ikapp någon. Vi närmade oss centrum igen, och kom ut vid bryggareberget. Jag tänkte köra över vägen och hoppa upp på motsatta trottoaren, men bakhjulet ville inte riktigt hänga med. Cykeln stannade, och jag fortsatte rakt ut. Som tur var flög jag tillräckligt långt för att slippa landa på asfalten, utan kom ut på gräset istället. Vid det här tillfället var jag glad att jag tränat fallteknik på judon i fyra år. Vissa saker sitter kvar i ryggmärgen länge. Jag fick ner ena armen i marken och använde den som en broms för överkroppen så jag slog en volt och landade på rygg. Lite skakig i benen reste jag mig upp och vi fortsatte hemfärden. Marcus kallade mig för en fara i trafiken, men jag tycker att det är helt ok att köra över om bilarna inte visar minsta tillstymmelse till att köra. Så det var vad jag gjorde.
Idag har vi hunnit segla, och jag har fått bekräftat att Artur ville sälja sin Gary Fisher Ziggurat till mig, så nu har man dessutom en egen cykel! Ännu bättre är att det är en lite större ram på den, så förhoppningsvis ska jag slippa ryggproblemen. Om de kvarstår ska jag inhandla en styrstam som är smått vinklad uppåt och på det sättet få en något rakare hållning.
Som några sista visdomsord vill jag bara säga att det finns inget som är onödigt att veta/kunna. Man kan när som helst få nytta av det man lärt sig. Som judorullningen jag lyckades genomföra i ett stressat läge, t ex. Eller som en vis man en gång sa till mig: "Det enda man inte har nytta av, är det man inte lär sig"
På återseende!
På tisdagen gick rundan återigen ut mot Västra mark, och några varv avverkades innan jag styrde kosan hem igen. Men jag kände att jag hade mer kraft kvar i benen och beslöt mig för att "köra rundor" på Karlskronas öar tills jag blev trött. Med detta kommer vi då fram till gårdagen, som egentligen är det intressanta här. Har äntligen lyckats skrapa ihop någon annan att cykla ihop med, nämligen Marcus Johansson. Han kör en hybrid, så grus funkar för honom, men han föredrar landsväg. Jag tycker iofs att det roligaste är att bränna runt ute i skogen och sladda nerför backarna, men träning är ju träning. Han hade en najs runda på lite över fem mil, vilket är mer än jag cyklat hittills, så jag kittade upp cykeln med en sportlunch och en KitKat Chunky på sadelstolpen, och iväg brände vi. Han tyckte vi höll ett lite högt tempo, men jag ville inte ge mig. när man väl är ända borta i andra änden är det lättare att kötta på hemvägen. Mitt största hinder är den lite för lilla ramen på Martins cykel, som gör att jag får rätt ont i ryggen. Eftersom jag tyckt att det gjort riktigt ont att kliva av efter en timme skulle det här bli en utmaning. Det gick rätt så bra, och känns knappt av idag. Vi höll tempot uppe, och hade kommit halvvägs efter ungefär 50 minuter, vilket var en positiv överraskning. Jag åt upp sportlunchen och vi körde vidare. Hemvägen gick rätt bra, det märktes att han har större däck och fler kuggar på yttersta klingan än mig när han körde om efter att jag trampat ur, men å andra sidan tog jag ofta ikapp rätt mycket av det jag förlorat i nerförbackarna i uppförbackarna. Hade jag cyklat före hade jag inte cyklat så fort, men det blir lite lättare när man kan jaga ikapp någon. Vi närmade oss centrum igen, och kom ut vid bryggareberget. Jag tänkte köra över vägen och hoppa upp på motsatta trottoaren, men bakhjulet ville inte riktigt hänga med. Cykeln stannade, och jag fortsatte rakt ut. Som tur var flög jag tillräckligt långt för att slippa landa på asfalten, utan kom ut på gräset istället. Vid det här tillfället var jag glad att jag tränat fallteknik på judon i fyra år. Vissa saker sitter kvar i ryggmärgen länge. Jag fick ner ena armen i marken och använde den som en broms för överkroppen så jag slog en volt och landade på rygg. Lite skakig i benen reste jag mig upp och vi fortsatte hemfärden. Marcus kallade mig för en fara i trafiken, men jag tycker att det är helt ok att köra över om bilarna inte visar minsta tillstymmelse till att köra. Så det var vad jag gjorde.
Idag har vi hunnit segla, och jag har fått bekräftat att Artur ville sälja sin Gary Fisher Ziggurat till mig, så nu har man dessutom en egen cykel! Ännu bättre är att det är en lite större ram på den, så förhoppningsvis ska jag slippa ryggproblemen. Om de kvarstår ska jag inhandla en styrstam som är smått vinklad uppåt och på det sättet få en något rakare hållning.
Som några sista visdomsord vill jag bara säga att det finns inget som är onödigt att veta/kunna. Man kan när som helst få nytta av det man lärt sig. Som judorullningen jag lyckades genomföra i ett stressat läge, t ex. Eller som en vis man en gång sa till mig: "Det enda man inte har nytta av, är det man inte lär sig"
På återseende!
söndag 26 juni 2011
Träningssöndag!
Ja, det kan man verkligen kalla denna dagen, särskilt med mina mått mätt. Det hela började igår, när Martin och jag bestämde oss för att lägga LCHF på hyllan ett tag. Han för att det är mycket tävlingar i sommar, jag för att det inte verkar vara så stor skillnad efter det initiala. Nya förhållningen är: ät mindre, träna mer. Det har funkat i tretton timmar än så länge, vi får se hur det går. Söndagmorgonen grydde och jag åt frukost. Jag hade bestämt möte med Erik vid kvart i nio för att lira lite badminton. Det slutade fem-noll till mig, och jag fick chans att öva på min teknik inför kommande matcher med Martin. Han är ju trots allt bara två set från vinst i vår 35-setare nu. Ställningen är 16-4 till honom, så det ser ju inte så ljust ut i nuläget. Men vänta bara!
Jag har ju gått och tänkt på det här med cykling ett tag, Martin cyklar ju enormt mycket och Condrup ligger på mig om att jag också borde börja. Condrup cyklar ju landsväg, Martin kör båda. Valet för mig känns rätt enkelt, landsväg känns oerhört tråkigt, mtb tilltalar lite mer. Så när jag kom hem var Martin fortfarande inte hemma, men det förväntade jag mig inte heller, han skulle ju cykla Emmaboda ToR idag, totalt tretton mil. Så jag gick ner i källarn och hämtade hans vintercykel, som jag antog att det inte gjorde något om jag lånade. Sagt och gjort begav jag mig av mot västra mark för att avverka några varv på terrängbanan. När jag väl kom ut och började kötta i uppförbackarna märkte jag att kedjan hoppade av så fort man lade ordentlig belastning på trampan i ett visst läge. Ni vet så där som man måste göra i slutet av en uppförbacke när allt momentum man byggt upp innan börjar ta slut. Så kan jag ju inte ha det, så jag cyklade hem efter ett varv för att se om Martin kunde fixa det. När han kom hem käkade vi lunch och han tittade på cykeln. Vi slängde in lite tvätt och jag begav mig av igen. Totalt blev det 3 mil, hälften i terrängen och hälften var förflyttningen. Det kändes som två helt ok första pass. Förhoppningsvis blir det fler, vi får se hur jag känner när jag kommer hem från seglingen med Hoppet!
Kvällen har hittills bjudit på tortellini, gött att äta pasta igen(!), besök av modig och Svensson samt lite film (Family Guy varvat med Glee). Nu ska jag gå ner och tömma torktumlaren, och tids nog blir det bingen.
Släpp en fjärt så vi hörs!
lördag 25 juni 2011
Minneslucka...
Midsommar var det ja. Det hela började med en otroligt väl genomförd utflykt till Aspö för förtäring av midsommarlunch och diverse lekar. Maten var god, sällskapet gott och lekarna roliga. Det var alltifrån Pussa grodan till suga ärter och irländsk julafton. Mest imponerad av mig själv blev jag i den sista grenen, som gick ut på att flytta skor. 11 par skor låg huller om buller på en filt, en bit därifrån låg en annan filt. Uppdraget var att flytta skorna, en och en, till den andra filten och sortera dem i par. Om du flyttat en sko var du nästa gång tvungen att ta den skons maka, annars var det bara att vända och lämna tillbaka. För den som är snabb i huvudet kan man då räkna ut att man får springa 22 gånger fram och tillbaka, om man tar alla skor rätt. Rätt jobbigt. Det jag blev imponerad av då är att jag lyckades sluta som tvåa i grenen, bara efter min Martin. Det var bara en sekund ner till trean, men ändå. Tiden bara rann iväg och klockan sju tog vi färjan in till stan igen. Alla skingrades för att återses hemma hos Hultberg och Schoultz för grillning en timme senare. Martin och jag gick hem och packade med den maten och den spriten som skulle med. Och det var här det gick snett. Att jag aldrig lär mig att dricka med måtta. Kvällen går här över i ett enda sudd, som vanligt. Jag kan bara anta att det grillade köttet var gott och att sällskapet var trevligt. Dock var jag nog inte så trevlig tillbaka. Drick med måtta nästa gång är moralkakan i historien!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)